Vilka är vi som ska köra Dirty Kanza 2019 i Team Sweden som vi lite skämtsamt kallar oss. Vi är ju bara ett gäng glada motionärer som vill ha en rejäl utmaning på grus.
Lars Stjernfeldt.
Namn: Lars Stjernfeldt
Bor: Täby
Klubb: Fredrikshof CK
Cyklar på: LVG: Felt F1 Team issue, Gravel: Cannondale Slate Force 1 och MTB: Trek Superfly 6
Styrka som cyklist: Ligga på rulle och så är jag hyfsad uppför
Ska jobba mer på: MTB teknik
Cyklat ungefär 800 mil per år de senaste 6-7 åren där bulken består av jobbpendling Täby-Stockholms C ToR dagligen året runt. Har kört 9 Vättern runt och faktiskt vunnit (varit först över mållinjen) Vättern Runt 2011. Även kört L’etape du tour ett par gånger och Styrkepröven Lillehammer till Oslo 2 gånger. Har också ett par Cykelvasalopp under bältet. Roligaste loppet jag kört förutom L’etape du Tour loppen var Trondheim-Åre loppet som jag körde innan Tour of Jämtland lades ner för några år sen.
I grunden en landsvägscyklist som åkt dit på gravel rejält de senaste åren. När jag hörde om Dirty Kanza insåg jag direkt att det var någon jag måste ge mig på. För mig betyder Kansas något väldigt speciellt då jag spenderade 4 år på Bethany College i Lindsborg i Centrala Kanas på sent 80 tal. Jag ser verkligen fram emot att få uppleva de ändlösa grusvägarna i Östra Kansas!
När jag inte cyklar så gillar jag att åka skidor både på längden och tvären. Jag gillar också båtliv och skärgården.
Risto Aalto
Rugby… kan man börja så? Det var i alla fall så det började med min lite mer seriösa cykling.
Under det sena 70-talet och tidiga 80-talet cyklade man vart man än skulle. Man cyklade till skolan, från skolan, till träningen, från träningen. Det var cirka 4km mellan mitt hem i Ytterby och Kungälv. Gymnasiet låg i Kungälv och vi cyklade mest varje dag. Det var ingen som skjutsade och busskort på GL, fick bara de som bodde längre bort. På somrarna hojade jag till Nordöhamnen (17km) då det var där jag hade min windsurfingbräda förvarad. Jag packade mina seglingsprylar, fena, centerbord, tampar, segel och våtdräkt på cykeln och i seglarsäcken och hojade iväg. Minns att jag en gång glömde seglet hemma varpå det bara var att cykla tillbaka och hämta det. Vad gjorde man inte för att få segla en dag…
Så vad har detta med Rugby att skaffa?
Ja, ingenting men i Gymnasiet, första året kom jag tidigt i kontakt med några som ville starta en Rugbyklubb. Det fanns ingen i Kungälv, så då gjorde vi det. Vi hade kontakt med en tränare, Dennis Pettersson som lovade att träna oss om vi fixade allt annat föreningsarbete. Sagt och gjort, i oktober 1982 for vi iväg med tåg till Stockholm för att spela vår första turnering… …16-17 år gamla, spelade vi mot delar av den dåvarande Svenska ”eliten”. Vi ledde med 6-0 (ett fullförsök 4+2p på den tiden) mot elitlaget Getingarna (från Huddinge) tills de tog sig samman och slog oss med 6-24, typ… Hursomhelst, jag var ”Hooked”.
Rugby är en otroligt rolig men samtidigt hård sport. När jag c:a 15 år senare på grund av framförallt rygg och knäskador tvingas ge upp mina Rugbyambitioner finns det ingen annan sport som lockar. Det känns helt enkelt väldigt skönt att bara vila, att inte ha ont längre, att inte riskera att behöva ringa till jobbet på måndagen för att berätta att jag brutit handen, igen… eller käken eller nåt annat som krävde sjukskrivning… Det var helt enkelt väldigt behagligt, att göra ingenting…
Ytterligare 13 år och 20kg senare inser jag tillslut att jag behöver göra nåt åt både min form och min kondition. Mitt vänsterknä gör ständigt mer och mer ont. Läkaren talar om knäledsoperation men att den nya leden i sin tur bara förväntas hålla i c:a 20 år… (43 +20 = 63 år, tänkte jag tyst för mig själv, jag kommer inte ens att vara pensionär). Han talar om viktminskning och att det dessutom finns en risk att det inte blir bra även med en operation. -Och sen, om sisådär 20 år, fortsätter han, vad skall vi göra då? Stel-operera?… …Det kan ju bli ett intressant liv… …för dig… …Risto?
-Vakna! Vakna, försökte han säga. Och vaken, ja det var jag nu. Jag kunde inte se mig som en stelopererad pensionär i rullstol om bara 20 år.
Här måste det ske nåt. Vilken aktivitet skulle kunna fungera? Löpning? Nej efter ett test på 3km svullnade knäet upp som en vattenmelon, vilket i sig ledde till 3 veckors vila…mer vila… Det var då det slog mig. Cykling kanske? Jag hade ju alltid cyklat vart jag än skulle. Kanske kunde det funka? Började med att reka en cykelväg från Rönninge till mitt arbete i Södertälje. 10km och 40 minuter i vardera riktningen tog det till en början, bara någon dag i veckan till en början men det blev allt oftare och snabbare…
Vätternrundan blev nästa mål, en Nishiki Competition (Ultegra/105) Räcer införskaffades hösten 2009 (Jag har den fortfarande kvar, ”Rocinante” sitter nu tjudrad i min trainer i vardagsrummet).
Efter 4 solorundor runt Vättern ville jag känna hur det skulle vara att cykla i grupp och om jag skulle kunna komma under mitt mål på 11 timmar. Tidigare bästa tid var 11,5 timmar. Jag ansökte därför och fick till min förtjusning komma med i TUG – Team Utan Gränser inför säsongen 2017. En oerhört trevlig och inkluderande cykelklubb som dessutom samlar in pengar för en god sak, – Läkare Utan Gränser. Jag anslöt mig till SUB 11 gruppen i TUG och började träna tillsammans med dem. Jag kan vara ärlig och säga att det blev alltför lite träning denna vår också, med bara dryga 60mil i benen och en besvärlig förkylning som spolierade Siljan runt, elddopet inför Vättern var inte förhoppningarna höga.
Väl framme vid Motala var dock vädret perfekt, jag känner mig stark och det blir tillslut ett personligt nytt rekord på 10:37 …Lycka!
Säsongen 2018 ville jag prova något annat. Jag anmälde mig till ett lopp i Italien. NoveColli blev målet för säsongen. Ett 200km lopp som börjar nere vid Adriatiska havet, för att passera 9 kullar (berg med svenska mått), därav namnet. Högsta punkten som passeras ligger på 800möh. På toppen av den fjärde kullen Barbotto, den brantaste backen med 18% lutning är jag helt slut och då återstår fortfarande 5 kullar och 10 mils cykling. Efter ytterligare några km finns ett vägval. Man väljer om man skall cykla alla 20 milen eller ”bara” 13. Det var alltför enkelt att välja fel väg här. Jag skäms som en hund att berätta att jag fortfarande har saker kvar att uträtta i Italien.
Så till årets utmaning. Den började egentligen med att vi 2016 flyttade in till Stockholm från Rönninge. Ni känner till formeln för hur många cyklar man kan äga… X = n + 1 eller varianten X = n + 1 – s, där n står för antal cyklar man har och s står för spouse… hur det nu må vara med den saken flyttade vi från stor villa på 185kvm med 50 kvm källare till lägenhet på 125, utan garage, och i princip utan källarförråd. Vi fick akut utrymmesbrist. Vardagsrummet ser allt som oftast ut som en New York lya med 4-5 cyklar längs bokhyllan.
Jag började snickra på en ny formel… x – n = 1 + s där 1 skall vara en cykel som kan ersätta alla mina andra cyklar. Den skall kunna ersätta min gamla ”gubbcykel” för pendling, den skall kunna ersätta min räcer för olika landsvägslopp och den skall till och med kunna användas offroad om det så krävs. Dessutom var min tanke att en dag ge mig ut på en ”ultralätt” cykelsemester med i princip bara en tandborste och ett kreditkort… Efter ett tags funderande föll tillslut valet på en cross eller gravelcykel. I augusti 2018 blev jag med ”Rocinante II”. Det är en CUBE Nuroad Pro (Black and grey) med 105 komponenter, hydrauliska skivbromsar och ”through axle”. Dubbla kransar fram för att även kunna funka på landsvägs lopp. Den är svart som natten och som en cykelreporter sa: -Om Batman hade haft en cykel skulle det varit denna.
När det kommer till cykel- ”nörderi” håller jag mig på ett hälsosamt avstånd från detta. Även om jag kan tycka att det är intressant med teknik och följer utvecklingen med viss intresse, kan jag inte låta bli att tänka på den gamla Disneyfilmen ”Tron”. I en sekvens i filmen talar en programvara med en annan programvara (de har fått mänskliga former) och då ställer det ena programmet frågan till det andra… -”Do you believe in users?” … -Jag är en ”User” av cykeln. Jag har ingen ambition att veta vad cykeln består av eller vilka atomer som utgör de minsta komponenterna i bakväxeln. Går det trögt får man väl trampa hårdare eller banta brukar jag tänka.Ser fram emot DK200!
Gerry Askefalk
Jag lärde mig älska cykla redan som barn, den första racern inköptes för lönen intjänad på sommarjobb, en skinande blå Monark med 10 Växlar!! Jag var som en raket runt min hemkommun Täby. Med ålder kom dock andra intressen, basket och innebandy blev mina sporter. Cykling kom in i mitt liv igen 2013, jag var kraftigt överviktig, just opererat min höft för Artos och en Diabetes typ 2 diagnos som bonus. Jag tog mig från 122 kg till 80, cykling var en stor del och sedan 2014 har jag cyklat mellan 600 och 1000 mil årligen.
En viss mattning i motivation kom runt början av 2017 och några kilo började smyga sig på, att cykla var inte lika roligt som det var i början. Efter att ha rannsakat mig själv så insåg jag att det jag tycker är roligast är att cykla på nya platser, helst vackra och att jag såg cykling som en upplevelse.
Tävling på cykel var aldrig intressant, jag ser aldrig på cykel på TV och har luddiga uppfattningar om vad de bästa cyklisterna heter. Att resa till platser och cykla på dem är det jag gillar mest. Om det är i Värmland på Klarälvsbanan, (10 mil på en gammal tågbana, inga bilar så långt ögat ser) eller cykling i Spanien, Frankrike, Italien, Kanarieöarna eller favoriten Mallorca spelar ingen roll, det är så kul att uppleva saker på cykel!
Jag cyklar för Team Utan Gränser (TUG), vi samlar in pengar för Läkare utan gränser. Det är en klubb jag är stolt över att vara med i och tacksam för alla fantastiska människor jag lärt känna där. Den ena är trevligare än den andra.
Jag har kört rätt många olika lopp som
Vätternrundan (hel och halv),
Skandisloppet,
Siljan runt,
Göteborgsgirot,
Västkusten Runt,
Gotland 360,
Öland fyr till fyr på grus,Varbergsgirot,
Cykelvasan,
Mallorca 312,
Nove Colli,
Maratona dles Dolomiti .
wtcowm ,
Tunnelbanegirot ,
Östgöta motion m.fl.I år så blir det också några lopp, som Mallorca 312, Skandisloppet, Cykelvasan,
Insomnia på Lofoten,
The Rift på Island och
Toros de Gravel på Mallorca.
Jag arrangerar sedan några år också ett eget lopp, Åland Runt. Det går i september och är lite som Gotland 360, inga tidur men goda depåer och trevliga människor runt en vacker ö.
2018 var året då gravel, eller cykling på grusvägar, kom in i mitt liv och det är absolut min favoritgren nu. Örnar, älgar vackra vyer och bilfritt, vad kan gå fel? Jag gillar att skapa nya turer, hitta vägar och locka med lite folk för skön cykling. Hoppas ni är några som är sugna på att följa med på våra träningsturer, vi kommer köra ett helt gäng under våren.
Mitt mål med DK är egentligen vägen dit, komma tillbaka till hård träning, styra upp vikten och njuta av cykling. Loppet har vi sagt vi ska försöka klara innan solen går ner, om vi kan uppnå det återstår att se.
Nu kööööör vi!
Namn: Anders Englesson
Cyklar: Har nog passerat S-1 nu iom att en gravelcykel från 3T andade hemma.
Varför började jag cykla? Jag har iofs alltid cyklat men från början var det enbart som transport men nu är det mest för nöje även om pendlingen till jobbet finns med året runt. Men när jag tog steget från att cykla för att komma fram så började det med att jag tröttnade på tiden som det tog att göra rent och laga enduron efter körning. En kompis hintade att mountainbike var både billigare och lättare att göra rent. Lättövertalad som man är så köpte jag min första mountainbike från Kona. Sedan gick det bara utför, fast jag skulle nog säga uppför. Året efter nämndes det bland kompisarna att man måste bara köra en svensk klassiker, så jag hängde på. Det gick inte att göra på en mtb så då blev jag med en räcer. Nu är 10 officiella vättern avklarade och en körning i pseudonym. Kände att det får helt enkelt räcka. Jag har alltid föredragit att cykla i skogen och långt bort från asfalt. Räcer har sin charm men skogen vinner nästan alla dagar i veckan.
Jag fick upp ögonen för gravel förra året och tänkte att det där vore något för mig. Det berodde inte enbart på att en ny cykel behövde införskaffas utan att cykla grusväg tilltalade mig. Jag har kört offroadmotorcykel i många år. Då blev det många hundra mil grusväg per år. Så jag vet vad jag saknar med det, att få vara ute från staden ett tag och bara njuta. Med cykel blir det mycket tystare och man kan prata om man känner för det. Visst, det går inte alls lika fort som med en stor motor… men hastigheten är inte allt. (ja, jag försöker fortfarande intala mig det det på väg ner mot Pollenca från Lluc)
Ganska snabbt när man började titta på gravel så dök Dirty Kanza upp som något utmanande. Och utmaningar gillar man ju men som småbarnspappa så hade jag inte drivet att ordna med allt och dra igång vägen mot kansas. När Gerry nämnde att han ville köra så var jag inte sen att hänga på. Nu sitter jag här med en startplats och det är dags att börja ladda. Hur jobbigt kan det vara? Som en vättern, fast på grus och ca tre gånger så många höjdmeter. Kan ju inte alls vara jobbigt. Speciellt jag som inte på något sätt kan beskylld för att vara en bergsget som kan jaga topplaceringer i HC-berg. Men att bara nöta på i många mil, det brukar gå bra så nu är det bara att köra! Det här ska bli jäkligt kul!
BREAKING NEWS
Vi har ytterligare en medlem i teamet. Han kommer presenteras senare….
Dirty Kanza 2019 Team Sweden 